POLITIK och UTBILDNING
Politiker talar mycket om utbildning men ingen talar om politikers utbildning. Hur blir man politiker? Vad krävs, vilka färdigheter måste man ha, vilka prov måste man klara?
Utbildning, undervisning och bildning (det sista ordet hörs inte lika ofta) bestämmer i hög grad hur människan och samhället artar sig. Eller urartar sig.
Vi har hört mantrat: ”Bättre utbildning ger större konkurrensfördelar vilket ger bättre EKONOMI.”
Om bättre ekonomi är slutmålet för politiken behöver vi inte fundera längre, vi är på rätt spår. Men om slutmålet är något annat, ett harmoniskt samhälle med tonvikt på allmänintresse, måste vi också beakta politikerns utbildning.
Ju mer ditt arbete påverkar andra, desto större krav bör det ställas på dig. Din påverkan på yttervärlden kan kallas P-radie. (Ordet “makt” indikerar något liknande men är för mångtydigt för mig.) En person har en P-radie på två människor, en annan på flera miljoner.
Om vi funderar på utbildning ser vi att det tar många år att bli läkare, urmakare eller operasångare. Det ställs mycket höga krav på dessa yrkesgrupper, ändå påverkar de inte världens gång särskilt mycket. Om alls. En inkompetent urmakare ger oss problem med punktligheten, en dålig sångare stör vårt skönhetssinne. En dålig läkare kan visserligen skada patienten, rentav döda honom, men verkan är ändå lokal och begränsad; ingen läkare kan feldiagnostisera ett helt land eller ens en stad. Skadeverkningarna är som regel relativa.
Något av det svåraste man kan bli är astronaut. Hur påverkar astronautens kompetens eller inkompetens mitt liv? Jag tänker och tänker men kommer inte på någon påverkan alls. Astronauten har mycket liten P-radie, ändå ställs det astronomiska (sic) krav på hans skicklighet.
Vilka krav ställs då på en partiledare, hur ska hans utbildning se ut? Ibland tycks det räcka med att halka på ett bananskal för att göra politisk karriär. Ändå har politikern väldigt stora möjligheter att påverka mitt liv, mångas liv, ja, ett helt lands öde.
Spetskompetens kontra bananskal – vi ser en diskrepans mellan P-radie och utbildning. Man kan lätt få för sig att ju större P-radie, desto lägre krav (!).
Det borde förstås vara tvärtom. Kravet på en partiledare bör inte vara mindre än kravet på en läkare, urmakare eller sångare. Stadsministern får gärna vara lika kompetent som en astronaut.
Jag har några förslag på vad som kunde ingå i politikerns utbildning. Jag ska inte säga att han bör vara beläst och bildad, men visst vore det trevligt och på något sätt betryggande om han inte vore en fullständig analfabet vad gäller konst, litteratur och musik. Men detta är ändå inte så viktigt; kultur är ingen garanti för visdom och även en högt bildad politiker kan vara inkompetent och skadlig för sitt land.
Jag vill föreslå tre “plikter” som man kunde kalla för fredlig värnplikt. (Värnar om landet, medborgarna och harmonin i världen.)
Utegångsplikt. Jag förstår att en professor av typen ”galen vetenskapsman” sitter dagarna i ända i sitt laboratorium. En sådan forskare är högt specialiserad och behöver fördjupa sig i pyttesmå detaljer för att kunna göra sitt jobb. Han får vara en nörd och fullständigt socialt inkompetent. (I vår värld har han hög status eftersom vår tid hyllar experter.)
Men en politiker ska inte vara någon expert eller specialist. Han bör åtminstone ibland lämna sin kammare så han inte förvandlas till fackidiot.
Tänk på gamla historier om kungen som klädde ut sig till tiggare för att se hur folket hade det i riket. Detta var en klädsam nyfikenhet, den visar också att man inte är helt asocial.
När jag gick på Musikhögskolans solistlinje började jag tidigt ackompanjera sångare och spela kammarmusik. Det gjorde jag av lust och glädje. Men många andra solister satt och övade ensamma tills syret tog slut i övningsrummet. Skolan insåg att detta inte var så bra och införde en regel om att pianister var tvungna att också musicera med andra.
Jag föreslår något liknande för politiker. De ska inte få låsa in sig och långtidsparkera i sin kontor. Marsch ut i vardagen och se hur folket lever. Sitt på restauranger och uteserveringar och samtala med arbetare, pensionärer, ungdomar och filosofer. Se hur det står till i riket som du styr över. Lämna din ö och besök fastlandet med jämna mellanrum. Och inte som turist utan som infödd.
Jag efterlyser också samtalsplikt. Detta är delvis fortsättning på utegångsplikten. Kungen kan klä ut sig till tiggare och tjuvlyssna på småfolket, numera kan man lätt ordna detta med dolda mikrofoner. Men en större utmaning vore att också prata med småfolket.
Politiker borde lära sig att vara som folk och tala som folk. När läkaren använder för många latinska termer, urmakaren snöar in på boettens smådelar och sångaren börjar tala i idel musiktermer säger man: “Tala så vi begriper! Kom ner på jorden och lämna ditt för oss obegripliga elfenbenstorn.” Även politikern bör lära sig att tala ett vanligt spår som inte är ett fackspråk. Han bör alltså vara tvåspråkig.
Samtalsplikt handlar på ett djupare plan om det filosofiska samtalet. Med tanke på hur stora frågor som avhandlas i politik bör politikern inte vara främmande för filosofi. Nu menar jag inte filosofins historia utan förmåga att kunna resonera filosofiskt. Det är viktigt att kunna undersöka sina egna teorier och inte minst att praktisera den viktiga konsten KDS, alltså introspektion. (KDS =Känn dig själv.)
Sist men inte minst borde vi ha musikplikt. Politiker bör prova på vad det betyder att musicera. Då tänker jag inte på solistiskt musicerande utan snarare på kammarmusik. Fyrhändigt piano. Gärna körsång.
Att sjunga i kör är en skola i harmoni, hänsyn, holistiskt initiativ (du behöver vara dynamisk och aktiv men ändå inte ramla utanför styckets ramar, vilket är en fin balansgång) och frivilligt tjänande (slaveri är ofrivilligt tjänande). Att försöka göra verket rättvisa, att samarbeta med kollegor (som man inte slåss med, inte försöker överglänsa eller nedkämpa), att följa en dirigent som anger den stora tolkningen i vilken du ändå har ansvar och frihet – detta är studier i harmoni och är nödvändiga, tror jag, för att skapa en harmonisk värld.
Världens presidenter borde bilda kör. Ett krav på att bli president kunde vara just förmågan att sjunga i kör, att hålla takt och ton. Jag är säker på att presidenternas världsbild skulle ändras radikalt efter den erfarenheten. Och kanske också världen.