Massmedias elakartade roll i politik
Till representanter för svensk massmedia har jag ett kärnfullt soundbyte: J’accuse!
Till er andra vill jag säga: Massmedia spelar en elakartad roll i den politiska domänen. Det är vanligt att tänka sig massmedia som en länk, en mellanhand mellan politiker och ”väljarna”. Ibland är de mera på folkets sida, ibland går de politikernas ärenden, men de står i mitten.
Vad är massmedias funktion, egentligen? De själva påstår att de behövs ”om sanningen ska fram”. Och visst kommer den fram ibland, på vissa sidor, med hjälp av vissa skribenter. Men massmedia kan inte ta åt sig äran för enskilda skribenters arbete. Skogen är inte trädet.
Vidare vill media få oss att tro att de försvarar den ”lilla människan”. Att skydda de svaga från de starkares påhopp är etiskt korrekt, det tyder på medmänsklighet och empati (gröna signalord). Men hur är det egentligen med litenheten hos den lilla människan? Vissa människor är lillare än andra. (Eller är det kanske något annat vi egentligen talar om…?)
Den lila människan måste värnas.
Jag är en liten människa. Jag kryper visserligen inte ihop, försöker inte göra mig osynlig utan kastar mig ut i offentlighetens swimmingpool. Men jag har föga makt, mer än ordets och tonens. Varken institutioner, system eller kollektiv står bakom mig.
Jag simmar mot strömmen, ifrågasätter, och försöker leva upp till namnet Homo sapiens. Jag delar ut flytvästar och kompasser i båten. För mitt ideella (närande ej tärande) arbete får jag föga tack och ingen lön.
Så hur värnar massmedia om mig? Jag är ju mikro, lillare än den Lilla Människan (TM) som i praktiken oftast tillhör en numerärt rätt stor minoritetsgrupp som det för tillfället är trendigt att värna om. Min minoritet – ungerskfödda cafésittare till pianospelande filosofer – är alldeles för liten och apart. Varför skulle den värnas? Och av vem? Ingen vinner goodwill eller sympatipoäng på sådant. (Mecenaterna hjälpte min sort förr, nu hittas de inte ens på Zoo.)
Så det där med att media skulle försvara den lilla människan får tas med två nypor salt. (För perspektiv på den lilla människan, studera gärna “Listen, little man” av Wilhelm Reich. Om ni vågar.)
Att hålla sig på mattan eller inte, det är frågan
Teorin om massmedias mittenposition – en förmedlande kommunikationslänk mellan folket och de styrande – håller bara så länge vi civilister håller oss på mattan. Om vi till äventyrs blir mer offensiva och inte nöjer oss med att gå till valurnorna, och kanske också delta i traditionellt politiskt arbete, får media en annan roll, ett annat ansikte.
Det bidde en censor!
Vissa dörrar är förvisso öppna och censurfria. Du är fri att skriva arga insändare, artiklar (om de sen publiceras är en annan femma; Newsmill t.ex. har refuserat alla mina texter), essäer (kan ges plats i någon perifer nätblaska), rentav tjocka böcker om politik ur alla möjliga synvinklar. (Nja. Inte alla.) Men dina aktiviteter förväntas naturligtvis ligga utanför den egentliga politiska arenan eller krigsplatsen.
Om du tror att du kan hoppa upp i boxningsringen och delta i matchen får du tänka om. Om du får idén, som jag har fått, att själv starta parti visar massmedia upp ännu ett ansikte: Dörrvaktens.
Beklagar, det är fullt.
I praktiken innebär detta att man får ta bort ett s ur ordet: massmedia blir masmedia. Refusering, förhalande och ihjältigande är de suveränt enkla och billiga metoderna med vilka masmedia täpper till munnen på personae non gratae. ”Låtsas inte om honom så kommer ingen annan att låtsas om honom heller – för ingen vet ju att han finns!”
Dessa frågor är viktigare än frågor om atomens kärna, fildelning , skolan eller villaskatten. Men som vanligt byter vi plats på stort och litet, perifert och centralt.
Svart är vitt, sa kejsaren
Massmedias roll i politiken behöver möjligen omvärderas. De står kanske varken på politikernas eller folkets sida. Inte heller i mitten. Ur mitt domänologiska perspektiv står de bakom – nämligen bakom den existerande politiska modellen.
Massmedia stödjer det existerande sättet att politisera på, vilket är viktigare än partipolitiken. Höger, vänster, konservativ, liberal, grön, brun eller gredelin – skillnaderna är inte så stora. Och inte så viktiga. Modellen och spelreglerna är däremot av största vikt. Den nuvarande modellen* möjliggör vissa saker, vissa perspektiv. Men vrid på huvudet så ska ni få se något nytt under solen.
[*I dag liknar politiken två andra domäner: sport och PR. Man övertalar, suggererar, ljuger, lockar, vinklar, dribblar, utmanar, duellerar, slår ut, försöker ta hem pokalen. Politisk TV-debatt liknar ishockey, eller ultimate fighting. Anything goes, bränn upp 100.000 kronor bara, det ger bra publicitet. Man skulle kunna hämta inspiration från en helt annan sfär - musikens domän - och istället försöka lösa problem, eftersträva de flestas bästa, skapa harmoni.]
Att rikta strålkastaren mot modellen mer än politiken är radikalt. Perspektivet är fågelns, det är därför vi kallar oss metapolitiskt parti. Fågeln lägger sig inte i striden på marken; huruvida buffeln eller lejonet vinner kampen är inte så intressant. I dag buffeln, i morgon lejonet, i övermorgon åsnan – who cares? Däremot har fågeln information och perspektiv som varken buffeln eller lejonet ser utifrån sitt markperspektiv. Det är detta som är ”politik i en högre oktav”.
Typisk alternativ politiker som masmedia ser honom (henne?)
Den radikala, försummade frågan handlar alltså om modell och metod, inte partipolitik. Och här står masmedia tveklöst på de konservativas sida. De försvarar det existerande, stänger fönstret för nya vindar, skapar ett unket mikroklimat där ingen riskerar att bli genomblöt – eller rentvättad.
Och så har vi frågan om storleken. Massmedia kallar mig ”liten”. Inte ens det; de kallar mig ingenting. I vanlig masordning säger de inget om mitt parti eftersom det är perifert och knappast värt att ödsla trycksvärta på.
Detta gäller förstås inte bara mig. Förr räknade man hur många röster de små, annorlunda, alternativa partierna fick, resultaten publicerades senare i Galago. Fascinerande läsning.
Men tiderna förändrades. Det får ju vara någon måtta på att tänka fritt. Rätt är större, så numera gömmer man undan alla alternativ i mappen ”Övriga partier”. Där delar jag rum med Kalle Anka-partiet, EAP och Partiet för fri sprit och bredare trottoarer. (Strange bedfellows indeed. ) För att parafrasera Lars Ekborgs kända monolog: [läs med norrländsk brytning] ”De där jäävla småpartierna ska man bara bunta ihop och slå ihjäl bara!”
Men är Filosofiskt Initiativ verkligen litet? Låt oss titta närmare på linjalen.
Att vi inte hotar de anhängarrika* partierna är ganska självklart. [*Observera: Moderaterna, Sossarna, Folkpartiet m. fl. är inte stora utan anhängarrika partier. Vad avgör ett partis storlek? Låt oss vara försiktiga med Hundra miljoner flugor kan inte ha fel-logiken. Popularitet är en tveksam måttstock. Låt oss hellre mäta frågans storlek och vidd. Våra frågor är astronomiska, de spelar i en helt annan division än de anhängarrika partiernas frågor (som mest handlar om money, money och Monet, förlåt, jag menar money.). Så kom inte och kalla oss för ett litet parti. Filosofiskt Initiativ är storlek XXL. (Någon gång kan det vara bra att blanda tillbaka korten).]
Nej, vi utmanar något både mindre och större än partierna. Genom att fokusera på det politiska sättet att använda språk, samtal och känslor (se länkarna ovan) rör vi oss mot filosofins domän. Vilket är som sig bör; vår uttalade ambition är ju att minska klyftan mellan politik och filosofi, detta för att göra världen mindre fragmenterad, trasig och disharmonisk.
“Förändringsbenägen” lipservice
Genom att försvara den konservativa modellen och förtiga alternativ politik spelar masmedia rollen som bromskloss. De hindrar förändring, utveckling och förnyelse.
I politikens domän är förnyelse varken lätt eller önskvärd. (NB Jag talar inte om att tala om förnyelse. Det är lika lätt som att säga “Chrononhotontologos” – och mycket vanligare.)
Men ser er omkring. I resten av samhället betraktas förnyelse som något bra, önskvärt, av godo. Inte minst massmedia framställer Det Nya – inom mode, musik, medicin, konst, affärstänkande, vetenskap, litteratur, matkultur, utbildning, tekniska pyrlar, etc. – som norr på kompassen.
Inte så inom politiken.
Dagens (men kanske inte morgondagens) politiker är förändringsobenägna. De visar ingen större lust till nytänkande, och varför skulle de göra det? Man ska inte ändra ett inarbetat, hyfsat imperfekt koncept. Man trivs helt enkelt i den gamla kavajen. I TV-debatten, TV-soffan och det politiska fikonspråket – ack, igenkännandets glädje och tristess! – känner man sig hemma. (Och väljarna är numera så vana vid att bli besvikna och klaga, så masochistiskt lagda, så inställda på bröd och kampsport att de möjligen inte skulle släppa fram några harmoniska politiker. Vem vet? )
Namnet är Ford, Henry Ford, med rätt att tillverka bilar. Du kan få vilken färg du vill, bara den är svart.
[Vi lever verkligen efter Henry Ford-logiken. Valmöjligheter är viktiga, men ju färre partier desto bättre. Pluralism är jättefint, men konformism är ännu finare. Regnbåge är vackert, men en handfull färger räcker i politiken. Svartvitt vore bäst. Bara två partier, eller parter, precis som i boxning. ]
Trots partiskillnader är alla politiker på “hemmaplan” när de väl lärt sig spelreglerna. Så här gör man politik, det här är rutinerna enligt formulär A73yN. This is how we do it: same procedure as every year. Både politiker och massmedia skyddar alltså den invanda, dammiga, snart förlegade modellen.
Därmed står massmedia mycket mer på de tröga politikernas än på folkets sida. De är, om inte partiernas språkrör så åtminstone Y-modellens PR-män. Med andra ord, de försvarar kvantitet framför kvalitet. Och att dagens politik handlar om idel mätbara kvantiteter behöver jag inte understryka. (I vårt politiskt korrekta klimat har själva rättvisan fått millimeterkaraktär.)
Men nu kommer det intressanta. Var står medborgarna, civilisterna, alltså ”väljarna” i frågan om förändring och förnyelse?
Vi vet exakt var de står i relation till bilar, teknologi och partners. De byter upp sig. När det handlar om yrke, kläder, jobbiga relationer, slöa gamla datorer, omoderna CD-spelare eller bilar som alltid måste lämnas in på verkstad är vägen framåt entydig och klar.
Den heter uppgradering.
Detta är en simpel och enkel tendens hos människan: När vi kan förbättra något, eller åtminstone byta ut det trasiga mot det fungerande, så gör vi det. Visst fastnar vi ibland i gamla vanors kvicksand, men ingen blir förvånad om man klipper av kontakten med en gammal bekant, eller skiljer sig. (I dessa skilsmässotider är det snarare de som förblir gifta som får folk att höja på ögonbrynen.) Ingen skriker ”revolution!” om vi byter bil, slänger våra gamla kläder eller köper ny slips.
Detta borde egentligen inte behöva sägas. Men truism i en domän är iögonfallande provokation i en annan. För tänk om vi skulle ta med oss denna simpla lust att uppgradera till politikens sfär? Quel scandale!!
Huvuden skulle rulla, partier nedmonteras, gamla leriga bakgator täckas över med cement, nya vägar anläggas för att få luft och ljus. Inte minst skulle gamla tankar kasseras. Inrökta hjärnkontor som inte ventilerats på hundra år skulle öppnas för renande drag. Det gamla mantrat SHBVG (så här brukar vi göra) skulle kastas på tippen och ersättas med frågor som ”hur kan vi nu gå weiter, förutsättningslöst och fördomsfritt?”.
“!” skulle bytas mot “?”. Det vore en revolution, ja, nästan frågvisdom.
The question is blowing in the wind
Jag kritiserar alltså massmedia för hyckleri, för att sätta käppar i hjulet för utveckling och förnyelse.
Ni hindrar folk från att ens tänka i nya politiska banor. Genom att tiga ihjäl alternativ och nya radikala partier, och samtidigt efterlysa ”nya fräscha alternativ”, visar ni att fräschör för er mest handlar om… deodorant.
Torra, oparfymerade idéer. Säkrast så.